1 november 2012 –
Idag kan alla kalla sig författare. Idag kan alla kalla sig journalist. Fast riktigt så är det väl egentligen inte? Visst, alla skriver mer eller mindre, men att journalistens och författarens roller som skribenter ska vara ”på glid” håller jag inte riktigt med om. ”De-professionaliseringen” som Gunnar Nygren ältar i sin ”Yrke på glid” (2008) är, för mig, irrelevant. Varför gräva ner sig i något som egentligen inte spelar någon större roll? Att många skriver är väl något man helt enkelt bara ska acceptera? Visst har journalistyrket mist en hel del status i dagens tekniksamhälle, men konsten är väl densamma? Och yrket, även fast det nuförtiden inkluderar mycket mer än vad det förr gjorde, är väl fortfarande ett yrke? Så länge någon kan säga ”jag är journalist”, tycker jag inte att de-professionalisering är ett relevant ämne att diskutera. Är det nu så att yrket verkligen är ”på glid”, som Nygren hävdar, så finns det väl både fördelar och nackdelar med detta. Att människor blir utbrända pga. att deras arbetsuppgifter blir flera och deras ansvar större än det kanske borde ha varit, är självklart en nackdel. Men i dagens samhälle måste man klara av många uppgifter, helst samtidigt – om man inte vill riskera att bli utbytt mot en robot. Tekniken går framåt och företagen vill spara pengar. Men det positiva med att tekniken går framåt är ju självklart att fler människor får chansen att prova på att skriva, och att bli lästa. Det finns alltid två sidor på ett guldmynt.
Informatör- och pressekreteraryrket påverkas nog inte lika mycket av själva tekniken, jag har svårt att tänka mig att det finns så många amatörinformatörer där ute. Deras uppgifter verkar så strikt inramade och precisa, det har vi lärt oss efter att ha försökt att vandra i deras skor ett par meter. Den skönlitterära skribenten och poeten blir dock påverkad: idag är poeter. Åtminstone alla jag känner. Skriver man inte poesi, skriver man noveller, skriver man inte noveller, skriver man låttexter. Och visst är det väl härligt? Att det skulle finnas något som heter ”amatörpoet” är jag helt emot. Vemsomhelst kan vara poet, men alla kanske inte är lysande poeter.
Den skillnaden som har uppstått med remedieringen, den tekniska skillnaden, har dock inneburit en del förändringar, alltså tekniska sådana, men att detta skulle vara olikt förändringar som tidigare skett under historien avfärdar Bolter och Grusin och säger att denna så kallade remediering har tidigare gjort teater till film, och tavlor till foto(Remediation – Understanding New Media, 2000). Jag tror att känslan i poesin när det gäller digitala medier kanske försvinner lite; när man har en dikt framför sig på ett papper känner man kanske lite mer poetens lidande eller lycka. Men att det traditionella poesiskrivandet skulle förändras bara för att det nu är digitalt tror jag inte på. Texten och tanken är väl densamma, det är bara budbäraren som har bytt kläder.
betty blomfeldt 